-Elii

Livet är en fråga jag inte vill ha svar på.
Att man kan må så bra och så dåligt och knasigt på samma gång.
Jag är helt förvirrad över mitt liv just nu, och alla vändningar tar kål på mig.
Det värsta just nu är nog skolan, där i stort sett ingenting fungerar. Jag är i skolan jämt, jag är på lektionerna, men jag klarar inte av att göra någonting. Det är något som är allvarligt fel med min koncentrationsförmåga. Sitter hela lektionerna och gör absolut ingenting, och det är massor som ska göras egentligen. Fy, jag måste bättra mig på den fronten, även om det inte är så lätt.
Sömnen är också ett stort problem, jag har otroliga insomningssvårigheter. Jag kan ligga stilla i sängen i flera timmar och det bara vrålar fram tankar i 1000 km/h. När jag väl somnar sover jag väldigt ytligt. Jag vaknar jättelätt och flera gånger per natt. Men vad kan man göra åt det? Sömnmedicin är inget jag trånar efter, och ingenting jag vill behöva.

Vänner är som socker, för mycket blir bara fel.
Något positivt är att jag sakta med säkert börjar ta initiativ till att umgås med folk på fritiden, alltså inte i skolan. Jag har inte gjort det på väldigt länge, har inte känt behovet riktigt.
Jag har äntligen förstått att det inte funkar att stänga in sig, jag behöver träffa folk.
I skolan blir det för mycket folk, och då drar jag mig undan istället.
Men jag börjar upptäcka att det finns faktiskt folk som jag klarar av att prata med, och även skratta med. Det känns helt wierd.
Jag märker på migsjälv att jag mår okej under tiden jag träffar folk, det är mer efteråt smärta, tankar och känslor strömmar fram. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera att folk verkar bry sig. Det är helt skruvat! Att inte veta hur man beter sig när folk bryr sig? Fucked up.
Jag börjar väl växa lite i migsjälv förhoppningsvis.

Julen. Den julen.
Vad ska man göra för att inte hamna i all denna julstress? Hur ska man kunna låta bli att stressa upp sig för att leta julklappar till alla, och man vill inte köpa något för billigt för då känns det som om man inte bryr sig tillräckligt, och något dyrt har jag ju inte råd med. Jag bävar för julafton och allt vad det innebär(utom Kalle Anka som är julens höjdpunkt). Massvis med folk, ljud och stress. Jag gillar december fram till julaftonsmorgon går över till lunchtid. Julförberedelser med pynt och mys. Adventsmys med te, filt och en bok. Helst vill man väl ha snö, men det får vi ju så sällan kring jul.
Kvällen innan julafton, när jag och mamma slår in de sista julklapparna. Myser och bara tar det lugnt. Vet inte hur många jular till vi får den där kvällen för oss själva. Systrami är redan tolv och kommer nog inte vilja gå o lägga sig.
Jag har faktiskt inte köpt en enda julklapp än. Mitt studiebidrag denna månad har jag unnat mig själv. Köpt saker jag behöver och känt att jag verkligen vill ha. Brukar inte bry mig så mycket annars. Men med andra ord kommer jag alltså få köpa alla mina julklappar de sista dagarna innan julafton, jag kastar mig medvetet in i den värsta julstressen. Förjäkligt.

Men varför ska man klaga?
Jag lever, det finns alltid folk som har det sämre.
Jag hoppas ni därute mår fint, och tar julen med en nypa salt. Det är ju inte jordens undergång om det inte blir perfekt.